Texterna på denna sida är hämtade från www.skk.se anomalex, den 22 oktober 2005. På några ställen har vi lagt in information om läget för Pinscher, då ligger dessa komentarer inom parantes och har kursiv text.

Artros

Artros är en kronisk fortskridande, degenerativ ledförändring. Hos en gammal hund kan artros vara en del av det normala åldrandet. Hos yngre hundar kan den uppstå som svar på en felaktig belastning av leden, om leden inte är normalt utvecklad eller vid andra förändringar som ger onormalt slitage på ledbrosket. I en led med artros finns ofta en mer eller mindre kraftig pålagring av ben/brosk längs ledbroskens kanter. Även ledytans form och ytbrosk kan förändras. På röntgenbilder är pålagringar i form av "nabbar" längs ledytornas kanter ett av tecknen på artros. En led omges av ett hölje, ledkapseln, som bildar smörjmedel i leden. Ledkapseln är ofta kroniskt förtjockad vid artros.

Symtomen på artros varierar kraftigt. Vid höft- och armbågsröntgen av unga hundar kan man ibland påvisa artros hos individer som inte visar minsta yttre tecken på ledproblem. En del hundar med artros kan leva ett obesvärat liv under många år och behöver inte bli stela eller halta förrän de är gamla och fått kraftiga pålagringar.

För att minska problemen av artros och eventuellt något fördröja dess utveckling bör man motionera hunden förnuftigt och ta hänsyn till problemet. Hunden mår bättre av många korta promenader än en mycket lång. Den bör få lika mycket motion alla dagar i veckan och samma rutiner hela året om. Promenader kan tas på valfritt underlag men för hårdare motion rekommenderas lagom mjukt underlag. Man bör undvika att cykelmotionera hunden, klövja den eller låta den dra pulka. Simning är utmärkt träning då hunden övar sina muskler utan att belasta lederna. En hund med artros bör hållas mycket slank.

I den mån artros leder till hälta är detta mest påtagligt efter att man först ansträngt hunden och sen låtit den ligga still och vila i flera timmar. När hunden därefter reser sig brukar hältan vara lätt att upptäcka.

(Det börjar nu finnas ett ganska stort antal Pinschrar som är höftleds-röntgade. Det stora flertalet har någon av de godkända graderna A eller B. Men det förekommer även C och D vilket får ses som ett problem att ta på allvar, Elli Arthursson 2005).

Armbågsartros

Armbågsartros kan drabba helt unga djur och ses särskilt i vissa raser. Denna onormalt tidiga artros kan orsakas av ett flertal olika tillväxtrubbningar som har det gemensamt att de ger en felaktig utveckling av den ena eller båda de ledytor i armbågsleden som kommer från underarmen.

Tre olika varianter av osteokondros kan orsaka artros i armbågsleden (se osteokondros). Alternativt kan samspelet mellan de båda underarmsbenens längdtillväxt vara stört. Därvid uppstår en dragkraft mellan de långa rörbenen som sekundärt påverkar leden med spänning och oregelbundenhet som följd.

Vid en mer omfattande röntgenundersökning än den som rutinmässigt görs för SKK:s centrala registrering (se nedan) kan man i tidigt stadium fastställa mer exakt vad som är orsaken till armbågsartros hos den enskilda hunden. I senare stadier kan det vara omöjligt att skilja de olika formerna åt.

För vissa raser är röntgen av avelsdjurens armbågar ett krav. Bilderna avläses vid SKK:s veterinäravdelning och eventuella förändringar graderas. Armbågsartros drabbar bland andra retrieverraserna, newfoundlandshund, rottweiler, schäfer och sennenraserna. Armbågsartros visar, enligt flera beräkningar, ganska hög heritabilitet. Av det skälet bör hundar som har armbågsartrosartros, så långt det över huvud taget är möjligt, uteslutas ur avel.

(När det gäller armbågsröntgen så är det ett fåtal hundar undersökta, och hitills verkar det inte vara ett problem för Pinschern, Elli Arthursson 2005).

Katarakt

Katarakt eller grå starr är en grumling av ögats lins. Vissa kataraktformer har ett typiskt utseende och en karakteristisk debutålder och förekommer familjärt i vissa raser. Det innebär att de kan anses vara ärftliga men för de flesta former av katarakt har arvsgången inte fastställts. Lindrig katarakt påverkar synen obetydligt och kan ibland bara påvisas vid undersökning med spaltlampa, ett optiskt undersökningsinstrument. Andra, gravare former, leder till total linsgrumling och blindhet. Vid total katarakt är linsen helt grumlig och ögat är blint. Sådana katarakter kan förekomma såväl hos äldre som hos helt unga hundar.

Hos ett tiotal raser förekommer total katarakt hos unghudar. Hos några raser, bland dem cavalier king charles spaniel, cocker spaniel och dvärgschnauzer, förekommer en svår medfödd defekt med förkrympt öga (mikroftalmi), onormal linsform och katarakt.

Linsgrumling kan även orsakas av olika former av yttre påverkan och är långtifrån alltid ärftlig. Katarakt kan vara sekundär till andra ögonsjukdomar, till exempel PRA, PPM och PHTVL/PHPV (se dessa tre).

PHTVL/PHPV

PHTVL/PHPV är en förkortning av ordet persisterande (egentligen "framhärdande") i kombination med de latinska namnen på olika strukturer som normalt sörjer för ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primitiva glaskroppen som finns i ögat under fosterutvecklingen. Om stora rester av dessa finns kvar senare i livet kan de ge mer eller mindre allvarliga problem beroende på sin storlek. PHTVL/PHPV förekommer speciellt hos dobermann och är ärftlig. Sedan problemet uppmärksammades i rasen har frekvensen drabbade djur minskat markant. Förändringen har påvisats hos enstaka hundar av andra raser

PHPV förekommer främst hos staffordshire bullterrier.

PRA, Progressiv retinal atrofi

Med PRA menas näthinne- (retinal) förtvining (atrofi) av fortskridande (progressiv) och ärftlig natur. Näthinneförtvining kan även ha icke-ärftliga orsaker, men då används inte beteckningen PRA.

Termen PRA är ett samlingsbegrepp för många olika ärftliga sjukdomar som alla ger snarlika förändringar i näthinnans utseende. Dessa förändringar kan upptäckas vid ögonlysning flera månader upp till flera år innan hunden visar synsvårigheter. PRA debuterar vid olika åldrar i olika raser. Kliniskt talar man om tidiga och sena former. Den fortskridande förtviningen av näthinnan ger först nedsatt syn, men med tiden blir hunden helt blind. Tidig PRA leder snabbare till blindhet än sen PRA.

I vardagligt tal skiljer vi de olika PRA-formerna genom att använda begrepp som "tidig PRA" och "sen PRA" eller ordet PRA tillsammans med rasnamnet, exempelvis "papillon-PRA", "pudel-PRA" och "tax-PRA".

Tidig PRA orsakas vanligen av felaktigt utvecklade synceller (dysplasi) och debuterar hos valpar och unghundar.

Sen PRA beror vanligen på att normala synceller bryts ner i förtid. Ofta ses symtomen först när hunden nått medelåldern.

Tidig PRA Tidig näthinneförtvining har bland annat beskrivits hos irländsk setter och welsh corgi cardigan. Sjukdomen debuterar i tidig valpålder. Den defekta genen kan påvisas med blodprov som avslöjar såväl sjuka hundar som anlagsbärare. Enstaka anlagsbärare rapporteras förkomma i Storbritannien. En annan extremt tidig näthinneförtvining har påvisats hos collie i USA. Fall av PRA har förekommit hos collie i Norge men debuterade vid högre ålder.

Hos norsk älghund, grå förekommer två former av extremt tidig näthinneförtvining i USA. Ingendera har säkert påvisats i Sverige. I USA finns en PRA-lik näthinnesjukdom hos belgiska vallhundar som ger blindhet hos små valpar. Hos dvärgschnauzer finns också en tidig näthinnesjukdom. Den debuterar dock inte så tidigt som de ovan nämnda. Sjukdomen upptäcktes i USA men har senare spritt sig till Europa. Enstaka fall av tidig PRA har uppträtt hos normaltax, strävhår i Sverige.

Sen PRA Degeneration av syncellerna drabbar hundar som från början har nära nog normala synceller. Dessa sjukdomar debuterar och ger symtom i tidig medelålder och kan inte förklaras av det normala åldrandet.

Raserna amerikansk och engelsk cocker spaniel, dvärg- och mellanpudel samt golden och labrador retriever drabbas alla av en och samma form av PRA. Sjukdomen förekommer i de nämnda raserna i Sverige. Sen PRA förekommer i Sverige även hos dvärgspets, papillon, shetland sheepdog och tax..

I Sverige har fall av PRA-lik sjukdom även påvisats hos basenji, border collie, drever, flat coated retriever, newfoundlandshund, norrbottenspets, nova scotia duck tolling retriever, riesenschnauzer och springer spaniel.

Arvsgång Arvsgången för PRA är enkel recessiv autosomal med två undantag. Hos siberian husky och samojedhund finns i USA en X-kromosombunden syncellsdegeneration I Sverige har ett tiotal raser central registrering eller bekämpningsprogram med anledning av PRA.

Blödningssjukdomar

Blödningssjukdomar kan vara ärftliga eller förvärvade. Här (se hänvisningar nedan) redovisas endast sådana blödningssjukdomar som orsakas av medfödd, sjukligt ökad blödningsbenägenhet till följd av ärftlig brist på koagulationsfaktorer. Jämfört med många andra ärftliga anomalier är blödningssjukdomar sällsynta. Trots den låga frekvensen är det viktigt att ha full kontroll över sjuka och anlagsbärande djur så att spridning förhindras. Se von Willebrands sjukdom, Hemofili A, Hemofili B och Övriga blödningssjukdomar.

von Willebrands sjukdom

von Willebrands sjukdom (vWs) orsakas av olika rubbningar i halten eller strukturen hos von Willebrands faktor (vWf), ett protein som behövs för normal funktion hos trombocyterna (blodplättarna). vWf har också betydelse för koagulationsfaktor F VIII i blodet vilket påverkar mängden av F VIII hos många patienter med von Willebrands sjukdom. Blodvärdena kan visa normala eller sänkta nivåer av F VIII och/eller vWf. von Willebrands sjukdom delas in i ett antal undergrupper.

von Willebrands sjukdom är den vanligaste blödarsjukdomen hos hund. Den har påvisats inom många hundraser och med varierande symtom i olika raser. Hundar med vWs kan visa normal eller förlängd blödningstid.

Symtomen vid vWs kan variera mycket mellan individer men är generellt mildare än vid hemofili A och B. Blödning från slemhinnor och hud är dominerande symtom. Blödningarna blir allt lindrigare med stigande ålder och hundar med mild form kan ha nära normal livslängd.

von Willebrands sjukdom har påvisats i Sverige hos skotsk terrier, där anlaget numera, till följd av provtagning och selektion, är sällsynt. I Danmark har låga värden för vWf påvisats hos airedaleterrier och dobermann.

Hos skotsk terrier i USA har frekvensen hundar med låg vWf, genom selektion, sjunkit från 35 till 6 proc. Motsvarande siffror för golden retriever är 15 och 6 proc. och för schnauzer 25 och 18 proc. I USA förekommer vWs även hos dvärgschnauzer. Följande raser har visat låga halter av vWf i USA och/eller Storbritannien: chesapeake bay retriever, schäfer, enstaka greyhounds, dobermann, airedaleterrier, korthårig vorsteh, shetland sheepdog, welsh corgi pembroke, manchester terrier och dvärgpudel.

Arvsgången har föreslagits vara dominant i många raser men för chesapeake bay retriever och skotsk terrier anses vWs nedärvas autosomalt recessivt. Vid den recessiva arvsgången visar både homozygoter och heterozygoter symtom. Mest grava är dessa hos homozygoterna. Det finns även författare som anser att vWs generellt följer en autosomal recessiv arvsgång. Heterozygota anlagsbärare kan påvisas med blodanalys.

(Utomlands förekommer vWs hos Pinschern, dessa linjer finns även i Sverige men vi har ännu inga raporterade fall av v Ws. Det finns ett DNA-test att tillgå om man misstänker v W s, Elli Arthusson 2005).

Demodikos

Demodex canis är ett hudkvalster som lever i hårsäckarna. Normalt finns en mindre mängd demodex-kvalster i hårsäckarna på helt friska hundar. Även hos friska människor finns en variant av kvalstret, Demodex folliculorum, som lever i hårsäckar och talgkörtlar.

Hos en hund med friskt immunförsvar ger kvalstret vanligen inga symtom. Däremot kan individer med nedsatt immunförsvar, framför allt hundar med en rubbning i T-lymfocyterna (en typ av vita blodkroppar) få symtom som kan vara antingen lokala eller generella. Sjukdom orsakad av Demodexdemodikos.

De lokala symtomen består av lokal hårlöshet i form av små runda fläckar utan inflammatorisk reaktion. Fläckarna förekommer särskilt i ansiktet. Spontan självläkning sker ofta men det förekommer också kroniska förlopp och även att reaktionen övergår i en kronisk inflammation och, som följdsjukdom, en infektion i huden.

Hundar som står på lång kortisonbehandling eller som har en sjukdom med förhöjda nivåer av kortison i blodet (Cushings sjukdom) löper ökad risk för demodikos genom' att kortisonet hämmar T-lymfocyterna - se ovan.

Demodikos ses oftare i vissa raser såsom boxer, clumber spaniel, dobermann, schäfer, skotsk terrier och whippet. En sjuklig förändring på ärftlig basis anses ligga bakom ett flertal av de rasbundna fallen. Genom utsortering av hundar med demodikos ur avelsprogrammen kan man minska förekomsten av sjukdomen.

(Både lokal och generell Demodex har rapporterats på Pinscher, Elli Arthursson 2005).

Hermafroditism

Ordet hermafroditism används för att beteckna en tvekönad individ. Det härleds från namnen på två grekiska gudar: Hermes (en manlig gud) och Afrodite (en kvinnlig gud). En hermafrodit har både hanliga och honliga könskörtlar. Tillståndet är mycket ovanligt. Vanligare är pseudohermafroditism, ett tillstånd då det finns en könskörtel av ena könet, men övriga könsdelar liknar det motsatta könets. Denna rubbning orsakas vanligen av felaktig uppsättning av könskromosomer. En hanlig individ kan då ha två X-kromosomer och yttre honliga könsorgan.

Förändringen kan orsakas av slumpmässiga eller systematiska fel vid den befruktade äggcellens delning. Hos hund har anomalin beskrivits hos amerikansk cocker spaniel, beagle, mops och korthårig vorsteh

(Tvekönade Pinschrar har förekommit och en analys är gjord på SLU. Det gick inte att påvisa att det var genetiskt betingat, utan endast slump- mässigt, Elli Arthursson 2005).

Kroksvans (sammanväxta kotkroppar, "svansknick")

Kroksvans är en missbildning mellan två svanskotor som leder till att de, på de ställen där de normalt ledar mot varandra, är hopväxta i förskjutet läge. En eller flera av lederna i svansen kan vara defekta.

Som kroksvans betecknas även i svensk kynologi (om än oegentligt) hopväxta kotor utan vinkel eller förskjutning. Denna förändring ses speciellt inom taxraserna. Defekten kan sitta var som helt på svansen. Bäckenet och ryggkotorna är normala. Kroksvans förekommer i Tyskland hos de olika hårlagstyperna enligt följande: 2.21 proc. av långhåren, 0.93 proc. av korthåren och 0.56 proc. av strävhåren. När defekta djur stoppades från avel höll sig frekvensen konstant under 1970-talet. Arvsgången ansågs vara autosomalt recessiv.

Vid hög frekvens av grava svansfel bör man överväga att ta föräldradjuren ur avel och även avla sparsamt på defekta valpars kullsyskon. Inom flera raser avstår man också från avel på hundar med minsta tecken på kroksvans även om defekten bara kan upptäckas vid skicklig palpation av kotorna. I ett antal raser betraktas skruvsvans, den mest extrema formen av kroksvans, som normal och önskvärd.

Skador på svansen kan ge förändringar som påminner om kroksvans. Detta är dock mycket ovanligt. Vid röntgenundersökning kan man oftast avgöra om en kroksvans är medfödd eller förvärvad.

(Kroksvansar i olika grad förekommer hos Pinschern, Elli Arthursson 2005).

Svanslöshet

Medfött kort svans och total avsaknad av svans förekommer inom vissa raser relativt ofta som ärftliga avvikelser. Hundar av vissa av dessa raser (och många andra) har tidigare kuperats.

Inom kynologin saknas enhetlig terminologi för att beskriva svansförkortning. Med orden "stubb" och "svanslös" kan man på svenska mena allt ifrån något förkortad svans till total avsaknad av svans. Detsamma gäller inom andra språk vilket gör redovisningar av genetiska undersökningar i ämnet svårtolkade. Eventuella kommande genetiska studier kunde vinna på att man noga anger svanslängden (i kotor) exempelvis som följer: 1. Total svanslöshet (agenesi, medfödd avsaknad av samtliga svanskotor) är mycket ovanlig hos hund. Defekten förekommer oftare hos vissa raskatter och kallas då manx-anlag. Djur med svansagenesi har ofta spina bifida (se denna), ryggmärgsbråck och/eller svåra rörelsestörningar. 2. Svanslöshet (anuri) innebär att hunden har två till fyra svanskotor. 3. Stubbsvans (brachyuri) innebär att hunden har fyra till åtta svanskotor. 4. Kort svans innebär att hunden har minst åtta kotor men kortare svans än normalt (för rasen).

Nedan följer ett försök att placera in olika redan gjorda studier av svansdefekter i detta schema. Det finns en risk för tolkningsfel av skäl som tidigare nämnts. Med reservation för sådana förekommer svansdefekter enligt följande: beagle - total svanslöshet, stubbsvans; cocker spaniel - svanslöshet; dobermann - stubbsvans; old english sheepdog - stubbsvans; rottweiler - stubbsvans, svanslöshet, total svanslöshet; schipperke - svanslöshet; schnauzer - stubbsvans, svanslöshet; schäfer - stubbsvans; västgötaspets - stubbsvans, svanslöshet; welsh corgi pembroke - stubbsvans, svanslöshet.

Flera undersökningar tyder på att svanslöshet/stubbsvans i vissa raser nedärvs som ofullständigt dominant anlag, möjligen som en letalgen eller som polygener med letal effekt. I andra raser, exempelvis hos breton, anses arvsgången komplex men utan inslag av letalgener. Hos beagle och rottweiler förekommer en variation i svanslängd från total avsaknad av svans till stubbsvans med fyra svanskotor. Sådan variation talar för ett inslag av polygener. Selektion och inavel på individer med de kortaste svansarna har givit grava defekter.

I raser där man avlar på svanslösa och stubbsvansade hundar bör man vara medveten om att total avsaknad av svans kan öka risken för spina bifida och/eller förändringar i korsbenet. Kullstorleken bör bevakas då en minskning kan indikera ansamling av letalgen(er).

(Det förekommer på Pinschern att de föds med stubbsvans, det är dock ovanligt, Elli Arthursson 2005).



Tandbortfall (oligodontia, anodontia, medfödd frånvaro av tandanlag)

Med tandbortfall menas i dagligt tal en medfödd eller utvecklingsbetingad avsaknad av en eller flera tänder som skall ingå i det s.k. normala bettet. Att en tidigare befintlig tand lossnat eller dragits ut kallas däremot inte för tandbortfall. Tandbortfall har funnits hos hunddjuren i många tusen år.

Främre delen av det permanenta bettet hos en vuxen hund har sex framtänder (incisiver) och två hörntänder (canintänder) i vardera över- och underkäken. Därefter följer kindtänderna som numreras framifrån. På varje sida finns först fyra främre kindtänder (premolarer, p1-p4). Bakom dem sitter de bakre kindtänderna (molarer, m1-m3), två i överkäken och tre i underkäken. Ett komplett bett innehåller alltså tjugo (6+2+8+4) tänder i överkäken och tjugotvå (6+2+8+6) tänder i underkäken, totalt fyrtiotvå tänder.

Hos små valpar (i mjölktandsbettet) finns samtliga framtänder och hörntänder och de tre bakre premolarerna (p2-p4). En valp har alltså fjorton tänder i vardera käken (6+2+6), sammanlagt 28 tänder. En valp som saknar en viss mjölktand kan, men måste inte, sakna samma tand i det permanenta bettet.

En extrem form av tandbortfall förekommer hos (hårlösa) nakenhundar som kan sakna både samtliga premolarer och dessutom både canintänder och incisiver.

Vanligare är bortfall av enstaka tänder, allra oftast p1 och/eller m3, därefter bortfall av övriga kindtänder. Trubbnosiga raser saknar ofta p3 och p4. Mer sällan ses avsaknad av incisiver. Bortfall av en canintand är mycket sällsynt.

Familjär förekomst av tandbortfall och hög frekvens i vissa familjer/raser tyder på att anomalin är ärftlig. I internationell litteratur beskrivs tandbortfall hos några olika raser, exempelvis borzoi, collie, dalmatiner, dandie dinmont terrier, dobermann, foxterrier, labrador retriever, skotsk terrier och yorkshireterrier. Tandbortfall kan även förekomma i många andra raser och det kan finnas stora skillnader mellan olika länder för en och samma ras.

Kindtänder Omfattande studier tyder på att det finns en recessiv nedärvning för varje tand, dock inte ett enkelt anlag med så kallad Mendelsk klyvning. Det innebär att anlag(en) för att en viss tand skall finnas (alternativt saknas) nedärvs separat och oberoende av anlagen för övriga tänder. Om man bland genetiskt belastade avelsdjur valde felfria djur under tre generationer fick man snabbt en hög frekvens av normala bett. Motsatsen gällde också. Andra arbeten talar för en enkel recessiv arvsgång, en recessiv arvsgång i flera anlag eller en polygen nedärvning. Möjligen råder olika arvsgångar i olika raser och för olika tänder. Tidigare förslag om att arvsgången skulle vara enkelt autosomal dominant är numera inaktuella. Detsamma gäller äldre hypoteser om att trubbnosiga hundar skulle ha tandbortfall på grund av "platsbrist". Tandstorleken anpassas till hundens storlek. Canintandens rot kan däremot inkräkta på premolarernas utrymme så att de roterar och ställer sig på tvären hos en brakycefal (kortnosig) ras. I många raser saknar ett stort antal hundar ett komplett 42-tänders bett. De tänder som saknas är ofta av ringa eller ingen betydelse för bettets funktion i hundens nuvarande livsstil. För vissa raser är det praktiskt omöjligt att genom avelsåtgärder återföra det kompletta bettet. För sådana raser vore det lämpligt att man enades om vad som skall betraktas som tillräckligt tandantal och att detta fördes in i standarden. Standarden borde även ange för varje ras om någon variant av tandbortfall skall betraktas som diskvalificerande hos avelsdjuren.

Om man vill selektera mot tandbortfall kan man, tand för tand, följa principerna för eliminering av polygena eller okända anlag. Det innebär att drabbade hundar inte används i avel och att avelsdjur väljs från så bra kullar som möjligt.

(Tandförluster förekommer hos Pinschern, det är dock inte så vanligt, Elli Arthursson 2005).