Bodo Bäckmo 2007-12-07 

LJUDRÄDSLA HOS HUND

Inverkan av bakgrundsljud

Örat är en fantastisk mekanism och har en nästan ofattbar spännvidd i sitt arbetsområde. Trumhinnans rörelse vid det svagaste ljud en hund kan uppfatta, är mindre än en tiondel av diametern hos en vätemolekyl. I andra ändan av skalan klarar den av att hantera ett inkommande ljud med 10 000 000 gånger kraftigare intensitet, uttryckt som ljudeffekt per ytenhet (W/m2)! Ännu kraftigare ljud orsakar skador på den känsliga mekanismen! Det inkommande ljudet, i form av tryckvågor i luften, omvandlas till elektrokemiska signaler i innerörat, och  skickas vidare till hjärnan för ”signalbearbetning”. Vi har alltså två system att ta hänsyn till; dels den ”mekaniska hörselapparaten” (ytteröra, mellanöra, inneröra, hörselhår),  dels hjärnans förmåga att förstärka och filtrera önskade respektive oönskade signaler.

Kraftigt ljud (åska, storm, fallande träd o.s.v.) har under evolutionen utgjort en stark farosignal och alla däggdjur, även människan, reagerar på kraftigt buller med höjd puls och förhöjda halter av stressubstanser (främst kortisol och adrenalin) i hjärnan. Om hunden stressats med jaktlekar och ”maxad stereo”, för att vara uttröttad på nyårsafton, så når stressen lätt kritiskt skadliga nivåer när skott kommer.

Mekanisk dämpning
Trumhinnans rörelser kan begränsas med hjälp av en liten muskel (musculus tapedius). Därigenom kan överföringen av ljud från mellanörat till innerörat dämpas. Vid en omgivande ljudnivå på ca 65 dB, vilket motsvarar samtal mellan två personer, så börjar muskeln ”sträcka” trumhinnan, vilket resulterar i att de tryckvariationer som når hörselhåren inte ökar linjärt med en ökning av omgivningsljudet.

Här saknas ett diagram, skicka ett e-brev så får du det. ellibusbra.nu

När inkommande omgivningsljud nått ca 75 dB (ljudet från 4-5 personbilar) arbetar musculus tapedius så mycket den förmår, d.v.s. den klarar inte att öka spänningen mer. En ökad ljudnivå resulterar återigen i en proportionell ökning av den ljudbelastning som når hörselcellerna. Vi har då en dämpning av inkommande ljud på 10 dB, vilket innebär en effektreduktion med en faktor 10. Reduktionen är sedan konstant vid ökad ljudnivå. Ett omgivningsbuller på 100 dB når hörselcellerna med 90 dB o.s.v..

Vill vi använda den här effekten som skydd, ska vi således lägga ett bakgrundsljud på ca 70 dB, så att minsta ökning av omgivningsljudet dämpas maximalt, men utan att tryckbelasta mekanismen i onödan; varje ytterligare ökning av bakgrundsnivån läggs till bullerökningen! Om vi har ljudbelastningen 10 effektenheter vid 70 dB och adderar 90 dB från en smällare blir ljudbelastningen som träffar trumhinnan 1010 effektenheter. Har vi i stället dragit igång stereon till 90 dB (svårt att uppfatta samtal), är grundbelastningen 1000 effektenheter och med smällaren blir det 2000 effektenheter, alltså en helt meningslös fördubbling av ljudbelastningen!

Särskiljande av visst ljud ur allmänt buller

Förmågan att skilja ut ett visst ljud handlar inte bara om skillnad i styrka, utan även om hjärnans förmåga att identifiera ett visst ljud utifrån dess tonsammansättning. Vid t.ex. ett middagsbord med ”hög stämning” klarar vi av att identifiera och ta in röstavtrycket från en viss person som vi vill kommunicera med på andra sidan bordet, trots att skillnaden i ljudnivå till omgivningen egentligen inte är tillräckligt stor. Hundar och katter är mästare i den här tekniken! Den som sett en katt följa ljudet av en mus på andra sidan en vägg, mitt i värsta trafiklarmet förstår vad det handlar om. Den här förmågan gör att det är praktiskt taget omöjligt att dölja ett ljud för en hund eller katt genom att lägga en bullerridå. Så även om vi drar på ett ”grundljud” till hörselskadliga nivåer, så hör hunden direkt om det dyker upp ett ljud som den har blivit skrämd av (eller som är värt att jaga….)! Det vi åstadkommer med det höga bakgrundsljudet är att höja djurets stressnivå och öka risken för både mental kollaps och fysisk hörselskada.

Resonansfenomen

Energin i de ljud som vi omges av överförs till föremål i vår närmiljö. Alla som läst Tintin för sina barn har väl funderat på om Madame Castafiore´s förmåga att spräcka speglar med sitt ”höga C” är verklighet eller skröna. Faktum är att det inte behövs särdeles avancerade ljudresurser för att få exempelvis en rostfri köksbunke att avge ljud. I många fall kan det räcka med att man slår ihop händerna någon meter från föremålet, för att det ska vibrera och avge ett ljud. Glasföremål, vaser, karaffer och tunna vin- eller ölglas vibrerar med höga toner, en del så höga att vi inte hör dem, men hundar och katter hör dessa toner alldeles utmärkt. Många har hört fönsterrutor skallra när en lastbil passerat, exemplen är många.

Om vi nu skapat ett kraftigt bakgrundsljud i den här miljön, är det stor risk att flera föremål i omgivningen börjat svänga. De genererar till en början ett ljud som är så svagt att varken vi eller djuren hör. Men så fort det tillkommer en ljudstöt i form av en raket eller dörr som smäller igen, så ökar intensiteten så att ljudet blir hörbart. Raketen eller dörren i sig ger inte tillräcklig energi för att skapa effekten, men har vi ”grundat” med stereon och ”screaming guitars” för fullt, ja då är det klippt! Jämför återkopplingen mellan en högtalare och mikrofon s.k. rundgång. Återigen är det de höga tonerna som är kritiska; vi människor hör inte, men man kan ju ana att Fido blir skärrad när mormors kristallvas börjar tjuta, samtidigt som det smäller ute!!

ALLTSÅ:

·        Maximalt bakgrundsljud ~65 dB (som samtalsnivå)

 Inte höga toner, inte violin eller ”screaming guitar