Dokumentet är publicerat i tidningen Hundsport, våren 2007. Srivet av Bodo Bäckmo 2007-01-06

”Liten öronkurs för hundägare”

Som hundägare får man ofta höra att ”hundars hörsel är mycket bättre än människans”, utan att bevis eller siffror presenteras. Sedan drar vi långtgående slutsatser om hundens beteende, alltifrån ljudrädslor vid MH-test till smällareländet kring påsk och nyår; slutsatser som i många fall är direkt felaktiga och gör ont värre för hunden. Som exempel har det i pressen figurerat uppgifter om att hunden skulle ha lägre tolerans för buller än människan, vilket är direkt felaktigt. Ännu värre blir det när man tror att mycket buller kan döljas av ännu mera buller, och skruvar upp stereon till max i tron att den ljudrädda hunden ska må bättre på nyårsafton! Även personer, som borde uttala sig med sakkunskap och stringens faller in i det populistiska skallet. Det är så bekvämt att skylla ljudfobier på trafikbuller, åskväder, skott och fyrverkerier, för då slipper man trampa på de verkligt ömma tårna dålig avel och felaktigt handhavande!

Med all respekt och empati för de hundar och ägare (OBS turordningen!) som kämpar med sin ljudrädsla, så vill jag här beskriva hundens ljudvärld ur fysiologisk vinkel med förhoppningen att en ökad förståelse av fysiska samband ska kunna fokusera debatten om ljudrädda djur på rätt mål, så att vi inte av missriktad omtanke utsätter våra husdjur för ökat lidande!

Vi måste skilja på den fysiska ljudupplevelsen (-hur påverkas hörselmekanismen) och den psykiska upplevelsen (-rädsla, upphetsning, aggression mm.). Den senare faller huvudsakligen inom beteendevetenskapens domäner. Det är ju inte helt lätt att få en hund att beskriva sin upplevelse av styrkan på ett visst ljud eller en ton, så man får acceptera en individuell spridning i de mätningar som trots allt gjorts.

Varierande känslighet för olika toner

Hunden, precis som vi själva, uppfattar toner (ljudfrekvenser) olika intensivt (och med individuella variationer). Vid låga frekvenser, 16 till 1000 Hz, d.v.s. från bastoner och en bit upp, hör vi t.o.m. något bättre än hunden, medan den hör betydligt svagare ljud än vi vid frekvenser över 5 à 6000 Hz (”diskanttoner”). Vi hör ingenting över ca 20000 Hz, medan hundarna hör högfrekvent ljud (”ultraljud”) ända upp till ca 45000 Hz alldeles utmärkt, se diagrammet. Man kan alltså inte generellt säga att hunden hör ”bättre” än vi, utan snarare att den hör ”annorlunda”, eller dess ”ljudvärld” är vidare än vår! Hörselupplevelsen måste således alltid referera till frekvensomfånget, eller ”klangen” på det ljud som når örat!

Eftersom hörseln spänner över ett extremt stort område, både frekvensmässigt och styrkemässigt, måste man använda lite speciella skalor för att inte villa bort sig i alla nollor och decimaler. Frekvensskalan är därför logaritmisk, medan styrkan mäts som förhållandet till en grundnivå, (hörbarhetsgränsen vid 1000 Hz), och betecknas dB (”decibel”). Den minsta ljudskillnad som kan uppfattas är ungefär två (2) dB. Skillnaden i ljudupplevelse mellan en och två lika starka ljudkällor (på samma avstånd) är 3 dB. En fördubbling (eller halvering) av hörselupplevelsen representeras av 10 dB.

Avståndet till ljudkällan har stor betydelse; en fördubbling av avståndet sänker ljudet med ca 5 dB, något beroende på frekvens, vilket alltså betyder mycket för hörselsensationen.

Inbyggda ljuddämpare

Från c:a 300 Hz och neråt för hunden (200 Hz för människan) har örat en automatisk ”ljuddämpning”, som sållar bort en del av de ljud som kommer från den egna kroppen. Det pyser och väser från lungor och andning, hela blodomloppet bubblar och sorlar, medan mage och njurar har rena verkstan. Om vi tvingades lyssna på oljudet dygnet runt, skulle vi bli tokiga! Frekvensen på dessa ljud är i viss mån avhängiga kroppsstorleken; ju större kropp, desto lägre frekvenser. Detta är en anledning till att hundens hörbarhetsgräns förskjutits uppåt i det nedre tonområdet (katten ligger ytterligare ett snäpp upp och elefanten hör basvibrationer som vi andra inte uppfattar).

Ett rejält hundskall kan ha en bullernivå på över 100 dB, (ungefär som att stå tätt invid järnvägen när tåget brakar förbi!), och för att lindra ljudintrycket hos den som ger hals, har hundar en reflexstyrd ”strypning” av mellanörats hörselkanal, som dämpar obehaget av det egna oväsendet. Det är alltså meningslöst att skrika kommandon åt en skällande hund; han hör dig inte för han ”blundar med öronen”! Denna reflex aktiveras även vid en förväntad eller märkbart ökande bullerstyrka (av typen ”tåget kommer.....”), vilket gör att hunden har väl så hög tolerans för kraftigt buller som vi människor. Vid ett oväntat chockljud, skott eller liknande, hinner dock inte reflexen med, utan då når ljudet innerörat mindre dämpat. De ljudnivåer som en jakthund ”under bössan” utsätts för i skottögonblicket ligger på sådana nivåer (ca 140 dB) att hörselskada riskeras, men det är troligt att dämpningsreflexen aktiveras hos en erfaren hund; den ”förbereder sig på skottet”, annars skulle vi förmodligen sett långt fler hörselskador hos jakt- och tjänstehundar, än vad som är fallet.

I frekvensområdet under ca 300 Hz har både hunden och vi ytterligare en dämpmekanism, som utgörs av kroppens minsta muskel, musculus tapedius, som genom sin infästning i stigbygeln förspänner trumhinnan när inkommande ljudnivå kryper över ca 65 dB. Det här gör att örat ”ställer in sig” på en grundkänslighet som svarar till den omgivande ljudnivån; i ett tyst rum hörs den tappade nålen tydligt, medan det krävs minst en kartong ölburkar som ramlar i backen för att örat ska reagera under pågående rockgala!

Om örat är ”förberett” på ett kommande buller, sker alltså en dämpning av känsligheten, så att bullret, när det väl kommer, inte uppfattas så besvärande. Genom att lägga en svag ”ljudmatta” av t.ex. musik, kan man därmed öka toleransen för andra ljud något. Ljudmattans ljudnivå ska då motsvara normal talnivå, inte mer! Det är alltså INTE frågan om att ”dränka” annat buller, utan att förbereda örat! Vidare ska man undvika inslag av höga toner och ”screaming guitars”, som innebär risk för starka övertoner i ultraljudsområdet. VARNING!! Här har det spridits en fullständigt vansinnig skröna att man ska ”skruva stereon till max” för att skydda hunden från oljud!! Undra på att vi får ljudrädda hundar! Detta kan orsaka allvarlig hörselskada!!

Fokuserar på intressanta ljud

Dessa fysiska dämpegenskaper kompletteras av att hundhjärnan dessutom tycks ha bättre förmåga än vår, att ur ett allmänt buller kunna skilja ut ett visst ljud som intresserar den och koncentrera sig på det. Ny forskning har visat att hjärnan sysslar med ”aktiv signalspaning” genom att hörselhåren rör sig och inte bara passivt väntar på att ljudvågor ska sätta dem i rörelse. Här handlar det även om hjärnans signalhantering; ljudvågorna når fortfarande hörselcellerna med ursprunglig styrka. En ljudrädd hund kan därigenom ”plocka fram” det ljud, som oroar den ur ett allmänt buller! Det är därför ingen mening att försöka dölja vissa ljud för hunden, till exempel genom att dra igång stereon på påskafton! I stället blir det en signal till hunden att ”nu är det risk för smällare”, och så är rädslocirkusen igång!

Likartade konstruktioner

Hörselorganens smådetaljer, hörselcellerna i innerörats snäcka är egentligen ombildade hudceller (därav den ärftliga kopplingen hårlag – hörsel), som avstämts att svänga när de träffas av en viss frekvens, ungefär som längden på en stämgaffel bestämmer dess ton. Därtill ger utformningen av mellanörats kanal en akustisk förstärkning av det inkommande ljudet i ett visst tonområde, hos oss nära 20 dB förstärkning i området 2000 till 6000 Hz. Uppbyggnaden och de fysiska dimensionerna av hundens hörselorgan skiljer sig inte nämnvärt från våra; d.v.s. ”hållfastheten” är likvärdig! Hundörats bättre respons för höga frekvenser beror till en del på formen hos ”luren” och tapparna i ytter- och mellanörat och dels på att några hörselceller kan ”svänga fortare”, men konstruktionerna är i övrigt mycket lika.

Med likvärdig ”hållfasthet” finns det inga belägg för att gränsen för smärta eller hörselskada hos hunden skulle vara radikalt annorlunda än för människan. Båda arterna har utvecklats parallellt under 40.000 år att tåla ljudet av blixtnedslag på avstånd. Slår blixten riktigt nära är hörseln det minsta problemet...... ! Även tjänstehundar utsätts för höga bullernivåer, men inte ens larm under stridsövningar har resulterat i (officiellt) rapporterade hörselskador. Däremot kan hundar uppleva toner, som vi inte hör, som besvärande. Många skyr exempelvis tv på grund av ett högt visslande, som vi ofta inte kan höra, och det är vanligt att hundar inte gillar fiolmusik. Fiolsträngen som vibrerar ger en viss grundton, men till denna ton kommer också flera övertoner, av vilka vi inte hör alla, men det gör hunden! Höga frekvenser, med en våglängd som är kortare än avståndet mellan öronen, är även svåra att riktningsbestämma (jfr myggans eller syrsans ljud; lögn att säga varifrån det kommer...). Detta är en ingrediens i problemet ljudfobi; hunden vet inte var den är säker, för den kan inte lokalisera faran!

Åldrande och skador

Vid åldrande minskar känsligheten först i ultraljudsområdet för hunden (”diskanten” för oss). Eftersom vi bara kommunicerar med den genom ljud inom vårt eget hörområde, märker vi därför inte att den gamla hunden förlorat sin högfrekvenshörsel, men för hundens varseblivning kan förlusten vara dramatisk. En ljudkälla som den tidigare uppmärksammat på långt håll, hinner komma tätt inpå gamlingen innan varseblivning sker, vilket leder till en överrasknings- och/eller försvarsreaktion, som vi lätt misstolkar som en rädsloreaktion, (”stackars Fido, han har blivit ljudrädd o ilsken på gamla dar....”).

Parallellt med att hörseln börjar förändras, sker andra åldrandeprocesser. Hörselorgan och balansorgan har likartad konstruktion och ”badar i samma soppa”. En hörselstörning, såväl genetisk, infektuös som åldersbaserad, är ofta kopplad till balansstörning och minskad orienteringsförmåga. För ett jagande flockdjur är en balansrubbning dubbelt allvarlig eftersom handikappet dels försämrar jaktförmågan, dels innebär ändrat (”främmande”) rörelsemönster. Följden blir att individens status i flocken förändras, i extremfall kan det leda till utstötning. I förlängningen av kombinationen hörselförlust-balansstörning, uppstår därmed ofta en osäkerhetskänsla med åtföljande beteendeförändring hos den som drabbas, vilket även gäller människor.

Bullerstörningar med olika frekvensinnehåll

Så hur är det då med åska, smällare och raketer? Genererar de möjligen buller som vi inte hör, men som skadar hunden? Behöver hundens öron skyddas mer än våra?

Generellt kan man säga att en chockvåg (”knall”) består av ett stort antal olika toner med kort varaktighet som överlagrats på varann. Största energimängden i knallen återfinns i det lägre frekvensregistret, det som även vi hör, medan de högfrekventa tonerna ger förhållandevis lite inverkan. Ljudet från en älgstudsare har sitt maximum vid ca 250 Hz, medan ett salongsgevär genererar ljud med en topp vid ca 600 Hz. Resten av bullret från skottet utgörs av brus med begränsat energiinnehåll över högre frekvenser. Alltså grovt förenklat: ”Om dina öron klarat smällen, utan att det ringer i dem, harhunden också klarat sig”! (Ringer det i örat har ni båda fått en skada!).

Ett helt annat spektrum får vi när gas med högt tryck strömmar ur ett munstycke (raketens drivladdning, ”vissel- och tjutmojar”). Turbulensen, virvlarna, i strålen ger ett s.k. bredbandigt buller, med större andel energi vid relativt höga frekvenser, ofta med toppar vid ett antal distinkta toner. Det lågfrekventa bullret, som stör oss människor mest, är mindre markant. Visslandet, eller väsandet som vi kan höra, uppfattas starkare av hunden, samtidigt som den fångar upp flera övertoner med högt energiinnehåll. Högfrekventa (kortvågiga) svängningar dämpas dock ut och försvagas snabbare än basvibrationer, vilket gör att ljudupplevelsen avtar snabbt med ökat avstånd. Så även om raketens fräsande vid start, eller pyset ur trycklufttanken, oftast inte besvärar oss, kan det vara skäl att öka avståndet för att hunden inte ska exponeras för gasstrålens höga övertoner! I övrigt kan man ur fysiologisk synvinkel hålla de säkerhetsavstånd som gäller för oss, även för hunden.

Skillnaden mellan bullrets nivå och hörbarhetskurvan vid respektive frekvens är ett mått på hur störande vi uppfattar ljudet. I båda exemplen ovan har ljuden en maximal störnivå på ca 80 dB, men hörselupplevelsen skiljer markant. Skottet har en skillnad mellan störnivå och hörbarhet vid 250 Hz på ca 60 dB, medan gasblåsningen har 80 dB vid ungefär 8000 Hz, d.v.s. det upplevs som mycket starkare! Dessutom tillkommer “ljudspikar” vid 16000 Hz, 24000 Hz o.s.v. som ökar ljudbelastningen i hundens öra.

Ljud associeras till andra sinnesintryck

Ljud är både för hunden och oss själva ett abstrakt fenomen. Vi lär oss innebörden av olika ljud genom att associera till syn- känsel- eller luktintryck, annars blir vi frustrerade eller utvecklar fobiska rädslor. Det går att lindra ljudrädsla med lämplig träning, där exempelvis skott associeras med en visuell upplevelse, så att hunden kan gå fram och avreagera. På samma sätt bör en hund få hjälp med avreaktion vid MH-testets ”skrammelstation”: man ska visa vad som skapar ljudet genom att försiktigt dra i kättingstumpen medan hunden ser på! Ljudträning med inspelat buller fungerar enbart för ljud i vårt eget hörbarhetsområde, eftersom mikrofoner och högtalare inte klarar att återge höga frekvenser eller ultraljud. Det som i högtalaren låter som en tjutande raket för oss saknar de höga övertonerna som betyder ”raket” för hunden. Han snarkar därför lugnt vidare framför stereon under träningen, men blir orolig när den riktiga fyrverkeripjäsen fräser till väders!

Det är alltså förekomsten av eventuellt ultraljudsbuller som är riskfaktorn, i övrigt är hundörat väl så tåligt som vårt! Ljudnivå och frekvensområde vid MH-test, både skrammel och skott är lååångt under dessa gränser, och så länge hunden har mänskligt sällskap, är det människoörats toleransnivå som sätter gräns för ljudnivån! Självklart ska vi vara måna om våra fyrbenta kamrater, men vi ska rikta omsorgen rätt. F ör den som har en ljudrädd hund, eller som sysslar med uppfödning gäller det därför att koncentrera sig på det som är väsentligt, nämligen de psykiska respektive ärftliga faktorerna i stället för enbart på bullerstyrkan. Här är det upp till beteendevetare och genetiker att ge oss korrekt vägledning, annars har vi snart skapat en hundpopulation som går i kollektivt spin av ett tappat kastrullock!



Källor:

Heffner 1983: Hearing in large and small dogs. Behav. Neurosci 97; 310-318.

Lipman, Grassi: Comparative Auditority Sensitivity of Man and Dog. Am. J. Psychol.: 55; 84-89.

Möller, Claes: professor i audiologi, Personlig kommunikation.

Heffner: Hearing Ranges of Laboratory Animals. JAALAS 2007.: 46, 20-2.

Gamble: Biological Reviews 1982: 57, 395-421.

Hubrecht: Dog Kenneling.

Strain, GM: Hearing in Cats and Dogs: Causes of Sudden Deafness, Louisiana State Univ. 2006.

Klein, K: Schallmessung, aber wie? Handbuch, Minophon AG.

Broch, J: Mechanical Vibration and Shock Measurements. Brüel&Kjaer AS.

Karlebo Handbok: Figurer Liber förlag.